Hur är rodebjer
•
Rodebegär
Carin Rodebjer bläddrar bland de små glasflaskorna som står uppradade på en hylla, ordnade efter nyans. Klassiskt rött, brudigt cerise, franskt blekrosa? Hon väljer ett mörkt blått, på gränsen till svart, nagellack. Sedan sätter hon sig ner och sträcker fram händerna, får dem insmorda, masserade och omhändertagna som bebisar. De två damerna som driver manikyrstället på 85:e gatan, ett kvarter från Central Park West, pratar oavbrutet med varandra på koreanska. En nageltork surrar i bakgrunden. Genom dörren sipprar trafikbruset in.
– Det känns ibland som att jag kokar i New York. Jag har varit upstate och tänkt att ”åh, vi måste flytta upp”, för min hjärna nästan grillas här. Jag kan inte sortera alla intryck, säger Carin med fingrarna utsträckta framför sig på bordet.
– Bodde jag downtown skulle hjärnan förmodligen brinna upp. Här, där vi har valt att bo, är det ändå något lugnare. Jag älskar Upper West Side. Den här stadsdelen har inte ögonen på sig på samma sätt. D
•
Rodebjer hos Zoovillage
Svenska modemärket Rodebjer lanserades i New York av gotländska Carin Rodebjer 1999. Visionen med märket var att skapa tidlösa och mångsidiga plagg för den moderna kvinnan.
Just kvinnan och hennes behov har alltid stått i centrum i Rodebjers kreativa process. Märket strävar efter att skapa plagg som underlättar den moderna kvinnans vardag och som lyfter hennes personlighet.
Rodebjer erbjuder välsydda och tidlösa plagg med kreativa och moderna inslag. Siluetterna är avslappnat sensuella och plaggen lättstylade och mångsidiga.
Märkets signaturplagg är avslappnade kaftaner, lättburna klänningar, böljande blusar och välsittande byxor och jeans.
Rodebjer har på senare år blivit ett av Sveriges hetaste modemärke och Carin Rodebjer, med ena foten i den pulserande storstaden och den andra i det gotländska lugnet, har belönats med ett flertal modeutmärkelser som Guldknappen och Årets Designer i svenska ELLE.
Varje säsong handplockar Zoovillage favoriter ur Rod
•
Från dröm till verklighet
Det gnisslar som fågelkvitter i gångjärnen när jag baxar upp den tunga ytterdörren på Spinneriet med min axel. Båda händerna är fulla. Kassarna bågnar av rekvisita och ett fång skira sommarblommor har lagt sig som ett flor över kanten.
Det är kvavt i studion. Inte ett moln på himlen och morgonsolen gassar redan mot tegelfasaden. Jag ställer av mig packningen och sneddar över trägolvet för att öppna de stora industrifönsterna på vid gavel. Luften som virvlar in är ännu sval. Ny dag. Nytt syre.
Jag sätter kvistarna i vatten, putsar av några fat och radar upp kameraobjektiven på bordet framför mig. Det pirrar av förväntan och kreativitet i kroppen och jag plockar upp mobilen för att ta en bild till instagram stories. Då slår det mig. För 10 år sedan var det här min dröm. Att ha en egen fotostudio i en vitmålad gammal industrilokal och att få betalt för att jobba heltid med min blogg. Det har varit min vardag så pass länge nu att jag har slutat reflektera